Filmens historia i hyllan
Antalet videobutiker lär inte bli särskilt många fler, trots att Hollywood bara fortsätter att ösa ut filmer. Men den som minns hur det var på 90-talet och början av 2000-talet i filmindustrin kommer ihåg två saker. DVD och hyrfilmer.
Man kunde stå i videobutiken och vandra mellan hyllan för skräckfilm, komedier, top-20 och nyheter. Det var svårt att välja mellan Titanic med di Caprio och Braveheart eller någon av alla filmer med Jim Carey. Det var inget fel med det. Dofterna av godis och brummandet av läsk-maskiner och arkadspelens blinkande var hypnotiserande. Hade de haft natt öppet på de där lokala videobutikerna kunde man lika gärna ha övernattat. Precis som på teaterhotellet i Malmö kunde man i en mindre glamourös gärning sova bakom disken tillsammans med återlämnade filmer. Men sedan hände något som gjorde det lättare att välja film till sitt fredags- eller lördagsmys. Det började dyka upp säljande omslagstexter.
Film i världen
När DVD-filmen kom förstod filmbolagen att de kunde sälja filmen med hjälp av filmens paratext. Så man började skriva upp varenda liten utmärkelse som en film vunnit i olika filmfestivaler, på fodralet. Först var det guldbjörnar och lagerkransar från Berlins och Cannes filmtävlingar. Och så valdes dessa så kallade smala europeiska filmer framför Hollywoods stora filmer. När amerikanerna förstått att det var sådana filmer som var populära började bolagen skapa sina mer alternativa filmstudior. Andy Kaufmann blev indie-filmens frontfigur bakom kameran. Men filmer som Eternal Sunshine of the Spotless Mind med storheter som Meryl Streep. En annan gigantisk indiestjärna är Paul Giamatti. Idag är indie-filmen lika mycket industri som den breda amerikanska filmen.